Efter fem veckors isolering i Åre är det inte enkelt att komma tillbaka. Jag har verkligen varvat ner, mitt tempo är inte alls samma tempo som på det runt omkring mig. Igår kom jag äntligen hem, började med att få upp all packning till lägenheten, sedan så sorterade jag post i flera timmar. När det var klart så började jag packa upp men efter ett par timmar så tröttnade jag och tog en tvpaus. Min tv som jag har nu har fått knäppen den är numera svartvit om man inte tittar på SVT2 då visar den rosa och grönt med. Ljudet fungerar bra iallafall. Dock känns väl inte Sagan om Ringen så läskig när man tittar på den i svartvitt. Jag stänger av tvn, tänker att nu blir det nog tyst.
Ångesten för att börja jobba har börjat komma. Jag har funderat på varför ångest? Jo, att tempot skall skruvas upp, att min tid för mig själv är slut och att nu komma tillbaka till vardagen. Många säger ”Men du som inte har familj kan ju tänka på dig själv hela tiden” , dessa vet inte hur det är. Att vara singel utan barn, krävs en massa engagemang i sina vänner istället. Vi har ingen familj som man kan förlita sig på alltid finns där. Vi har inget givet schema över vem som skall göra vad, utan vi får göra allt själva. Allt från hemmet till jobbet samt till det sociala livet. Man får vårda sin vänskap för den är precis som kärleken, inget man kan ta för givet.
Går in till sängen tänker att jag kanske skall försöka lägga mig och vända tillbaka på dygnet för snart så skall jag ju börja jobba igen. Jag lägger mig ner och hör en massa konstiga ljud. Jag hör fåglar som inte kvittrar utan pratar. Jag hör bilar som åker fram och tillbaka. Någon har fest och spelar fortfarande rätt hög musik fast klockan är över tolv. Någon spolar vatten ovanför mig. Jag inser att jag har levt i en tyst värld. Nu tillbaka i en värld som hela tiden gör sig hörd. En värld som tar för sig.