Hur påverkas man av var man kommer ifrån samt var man är uppvuxen?
Har det någon betydelse geografiskt var man kommer ifrån?
Nedan följer information kring var jag har bott tidigare och var jag bor nu.
| År | Platser |
| 1973 (6 månader) | Seoul, Sydkorea |
| 1973-1981 | Torslanda, Göteborg |
| 1981-1991 | Häsängen, Karlskoga |
| 1991-1996 | Kantorn, Kungsängsgatan, Uppsala |
| 1996-2009 | Olskroken, Göteborg |
| 2009-2019 | Skärmarbrink och Tyresö |
Jag har alltså bott fler år i Göteborg än någon annanstans.
| Antal år | Platser |
| 21 år | Göteborg |
| 10 år – nuvarande boende | Stockholm |
| 10 år | Karlskoga |
| 5 år | Uppsala |
| 6 månader | Seoul, Sydkorea |
Jag är och förbliver en göteborgare
Jag skulle med tanke på detta kalla mig ”göteborgare” och västkusten kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Det är den västkustska mentaliteten som präglar mig. Öppenheten och att man alltid tror gott om allt och alla. Ändå kan jag inte kalla mig själv som en storstadstjej utan jag kan mer likna mig som en småstadstjej som vågar sticka ut och vara annorlunda.
Jag är adopterad från Sydkorea och kom till Sverige i mitten av december 1973 bara drygt sex månader gammal. Jag växte upp i ett nybyggt radhusområde i Torslanda där alla husen såg likadana ut och där det var fullt med barnfamiljer.
När jag var åtta år, hade precis gått ur årskurs 1, flyttade vi till Karlskoga där mina föräldrar var uppvuxna. Karlskoga är en liten stad men under 80-talet var den bra mycket större än vad den är nu då Bofors och vapenindustrin blomstrade, men som sagt det skulle ändå klassas som en småstad.
Jag gick resten av grundskolan och gymnasiet i Karlskoga. Där fick jag lära mig att relationer är viktiga och att du som person inte får sticka ut för mycket. Konsten att vara kunna vara sig själv fullt ut men ändå inte gå över gränsen och utmärka sig för mycket. Då kan du bli sedd som att du tror du är något. Att du är märkvärdig. Det vill man inte uppfattas som i en småstad.
När jag hade gått ur gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att plugga vidare. Jag upptäckte nationslivet i Uppsala och insåg att jag egentligen inte hade hade något plugghuvud utan att jag var mer praktiskt lagd. Jag kämpande ändå mig igenom flera år med fristående kurser. Jag ville ju inte sticka ut för mycket, det var ju bra och ha en utbildning. Vad jag skulle bli hade jag dock ingen aning om.
Efter fem års studier flyttade jag tillbaka till Göteborg för att skriva klart min CD-uppsats men blev livrädd, ville inte skriva om massa döda människor om hur de hade levt för flera tusen år sedan innan jag själv ens hade börjat leva. Jag var ju inte mer än 23 år. Jag valde därför att börja jobba.
2009 valde jag att flytta från Göteborg till Stockholm, då jag de sista tre åren hade veckopendlat och inte haft något eget liv alls. Jag som hade lovat att aldrig flytta från Göteborg.
Nu har jag lärt mig att man aldrig ska säga aldrig!
Om man är så liten som jag var när jag flyttade till ett annat land, tror jag att man inte hinner bli van vid olika traditioner och kulturer. Man kan därför i detta fall inte säga att jag kan tillgodose detta från Sydkorea överhuvudtaget. Det jag kan ha med mig är mitt genetiska arv från mina biologiska föräldrar. Men det är en helt annan sak.
Jag är uppvuxen som svensk. Jag har aldrig pratat något annat språk som modersmål. Det enda som skiljer mig från andra är mitt utseende och att främlingsfientliga inte tycker inte att jag är svensk. Jag har skrivit om detta tidigare. Men det tåls och nämna igen.
”Men det gäller ju inte dig, du är ju mer eller mindre född här?”
Hur ska de som hotar, kränker och är elaka mot andra som har annan färg på sin hud veta det? Hur ska de med blotta ögat förstår att jag skulle vara annorlunda en någon som precis har kommit hit? Så som svar på fråga, jo detta rör även mig. De som är rasfientliga är ju även fientliga mot mig!
Nu är det ju så att barn kan inte få välja varken sina föräldrar eller i vilket land de ska bli födda. Barn är oskyldiga oavsett kön eller var de kommer ifrån. De kan inte hjälpa att de har blivit till. Kan vi vara överens om det?
Vad är det jag vill ha sagt och varför är det viktigt att man vet vem man är?
Bor man i ett demokratiskt land, som vi gör och märker att trenden med främlingsfientlighet ökar så kan man välja och sitta och titta på eller så kan man säga sin åsikt och göra något åt det. Jag vill och kan inte vara tyst!
Varje gång jag ser hur SD ökar i olika undersökning så gråter jag inombords. Det Sverige som jag har varit stolt över ändras åt ett håll som jag absolut inte vill eller kan gå med på. Det spelar ingen roll vad andra partipolitiker säger. De har skygglappar på och förstår inte att handling är starkare än ord. Att de också måste få saker och ting att hända.
I Sverige råder demokrati och folket har rätt och rösta på vad de vill. OM man inte är nöjd med hur våra politiker sköter vårt land, så kan man rösta blankt. Man behöver alltså inte rösta på ett parti som inte gillar olikheter för att få till en förändring.
Det finns alldeles för många förnuftiga människor i vårt land, så låt oss tillsammans ta vårt ansvar och se till att vi får en bra framtid! Jag kan inte vara ensam om att tycka så här.